Egna lärarreflektioner kring statiskt och dynamiskt tankesätt efter läsningen av Dwecks Mindset

Efter att jag läste ut Nottinghams bok Utmanande undervisning i klassrummet för #pedaläslyft var jag lite intresserad av att läsa vidare i Dwecks bok Mindset (Natur & Kultur 2015) som han bl a refererar till i Utmanande undervisning. Jag har också sett boken delas i sociala medier så med en dag till förfogande började jag läsa för att ta reda på vad som gör boken så populär. Dweck börjar med att förklara varför hon var intresserad av att ta reda på varför vissa människor klarar av misslyckas och vad som får den att fortsätta. Enligt forna experter kunde det bero antingen  på fysiska olikheter eller att det är vår bakgrund och sociala arv som styr oss. Idag är de flesta experter överens om att det är en växelverkan mellan dessa och att vi behöver stimulans för att utveckla oss. I boken får vi svar på vad det innebär för lärande och vad vi som arbetar i skolan kan få ut av tankesättet. Hur kom Dweck fram till det? Och vad innebär den vetskapen för skolan?

Statiskt och dynamiskt mindset – vad är skillnaden?

Dweck forskade i nästan 20 år om detta och hon fann att olika Mindset styr oss i vårt tänkande. Det är mer avgörande för vår inlärning hur vi tänker om oss själva. Har du ett sk statiskt mindset tänker du att dina egenskaper är permanenta. Du kommer ägna tankar åt att fundera över om du kommer lyckas eller misslyckas? Hur kommer andra uppfatta mig? Hur kommer jag känna mig – som en förlorare eller vinnare? Misslyckanden kommer att forma uppfattningen om dem och de kommer undvika att hamna i situationer som visar på att de inte kan.

Motsatsen till detta är ett dynamiskt mindset. Personer med ett dynamsikt mindset är inte rädda för misslyckanden utan lär sig av dem. De ser det inte som att de inte lärt sig något utan att de lärt sig något av det som inte gick så bra. Man tar fasta på vad som fattades och gör om. Att tänka att man gör sitt bästa är framgång i sig. När man utsätts för en motgång sporras man vidare.

I boken ger oss Dweck sedan många exempel på hur detta yttrar sig och jag tyckte det blev lite tråkig läsning då jag snabbt förstod vad det innebär. Exemplen är ändå tydliga och ger oss en bild av vad hon kom fram till. De är hämtade dels från sporten men även från företagsvärlden och den privata sfären. Egentligen tycker jag att sista kapitlet vad det som gav mig mest som lärare. Jag kommer nu lyfta fram sådant som jag fastnade för i boken. Sådant som jag tycker är viktigt för oss som arbetar i skolan att känna till.

Beröm som blir fel

Dweck visar på vad beröm gör med oss och hur fel det kan bli fast avsikten är god. I en grupp med elever som fick beröm för sina ansträngningar älskade de sina uppgifter och utmaningar. Eleverna som fått beröm för sina förmågor gjorde sämre ifrån sig än vad de gjorde från början. Så vi kan med fel sorts beröm göra eleverna mindre ”smarta”. Efter att de var klara med sin forskning i gruppen bad Dweck dem att skriva en utvärdering och det som var slående var att fyrtio procent av eleverna som fått beröm för sina förmågor ljög om sina betyg. Elever som ansågs begåvade men som misslyckats skämdes så mycket att de ljög om framgången. Så att säga till barn att de är smarta fick dem i slutändan att känna sig dummare och ändå hävda att de var smartare. Det är ju inte detta vi vill komma åt med beröm utan vi vill ju lyfta eleverna att nå längre. Har du funderat på den feedback du ger till dina elever? 

 Lärare med ett statiskt mindset

Att sortera elever i fack om att några kan och andra inte är förödande och säger inte så mycket om elevens prestation utan mer om lärarens förmåga att skapa utmanande undervisning. Tar du dessutom åt dig av ett sådant budskap har du också ett statiskt mindset. Om du istället har ett dynamiskt mindset försöker du utmana dig själv att lösa problemet. Att sortera människor i fack förekommer egentligen inte bara i skolan utan i hela samhället om man tänker på kön, religion, sexuell läggning etc. En viktig tanke som Dweck lyfter är hur skapar vi ett dynamiskt klimat i skolan där alla får vara med. Det är vår uppgift som vuxna att göra det och kanske allra mest ledaren av skolan. Personen som kallas rektor. 

Ledare med ett statiskt mindset

Ett kapitel i boken tog upp ledarskap och jag har valt att lyfta fram det då det är avgörande för hur vi får till ett klimat på skolan där vi gör så att alla lyckas. Har vi en ledare som har ett dynamiskt mindset kommer vi inte ha en hierarki utan alla är lika mycket värda och alla kan bidra med sin kunskap. En sådan chef tar inte åt sig äran för att det går bra utan lyfter fram sin personal. I en sådan miljö skapas ett lagarbete och inte ett fokus på jag:et. Diskussionerna kommer handla om lösningar och man kommer också vara ärlig med vad man tycker även om man har en avvikande åsikt. En ledare med dynamiskt mindset ser sina medarbetares utveckling och ger handledning i att det sker.

En ledare som är statiskt mindset kommer inte vilja lyfta fram duktiga pedagoger utan de kommer vilja skapa en miljö där personalen säger ja och hyllar ledaren. Det i sin tur skapar en miljö där intriger och konflikter präglar verksamheten och man vill inte hjälpa varandra att utvecklas kollegialt. Det kommer leda till grupptänk där alla tänker lika och man kommer inte våga sticka ut hakan för att verka dum utan man litar blint på ledaren. Grupptänkande uppstår också om man är för ”entusiastisk över sin egen briljans och överlägsenhet. ” (sid 141). Grupptänkande kommer också uppstå om man som ledare straffar oliktänkande. Det kommer också skapas subledare som gör allt för att stärka sitt ego och slå ner på kollegorna.

Ett citat jag fastnade för här var ett ”Verkligt självförtroende är >modet att vara öppen – att välkomna förändring och nya idéer oavsett var det kommer ifrån. > Verkligt självförtroende avspeglas inte i en titel, en dyr kostym, en snygg bil, eller en rad företagsförvärv. Det avspeglas i ditt mindset: din vilja att utvecklas.” (sid 155). Har du en sådan arbetsmiljö?

Hur skapar vi en miljö där vi trivs? Vi får följande råd i boken. Vi måste förhålla oss till att skicklighet är något man lär sig, att vi tillsammans blir starka, att en ledare ger återkoppling på samma sätt som till elever och att chefer kan lära av varandra. Ganska formativa tankar skulle jag säga.

Mobbare med ett statiskt mindset

Hos mobbare finns en stor dos statiskt mindset. Vissa är överlägsna, andra är underlägsna. Skolkulturer accepterar ofta ett statiskt mindset. Det är viktigt att vi även utvecklar en miljö med dynamiskt kultur för att minska eller rent av få bort mobbningen.  Alla ska vara lika mycket värda och det arbetat kan ske med självhjälpsstrukturer. I boken tar Dweck upp Dan Olweus arbete kring mobbning som ett exempel. Jag går inte mer in på det då det borde vara vedertaget.

Budskap om framgång till föräldrar

Då vi är fostrade i skolkulturer har vi våra föreställningar om vad en skola går ut på. En av dessa föreställningar är att man ska ge betyg eller återkoppling på hur man lyckats. Forskning visar idag på att man inte ska sätta betyg på skolarbete utan på hur långt eleven kommit och vad som är nästa steg. Som jag skrev ovan under beröm så kan det bli så fel om man fokuserar på förmågan. I mina ämnen blir detta lätt att man fokuserar på skrivuppgifter som bedömningsgrund och det är viktigt att tänka att man ska utveckla förmågor som ingår: läsa, skriva, tala, lyssna, strategier och tänkandet och visa på hur långt man kommit och vad nästa steg är. Ändå förekommer betyg på enskilda uppgifter idag för att föräldrar kräver det, för att det råder en föreställning om att det är bäst och tydligast feedback men när vi vet bättre idag borde vi verkligen fokusera mer på vad som är nästa steg och hur de nås, sk strategier.

För barn som misslyckas ofta behöver man fokusera ännu mer på strategier. Strategier som visar på hur man gör för att lyckas. I engelska, moderna språk och svenska som andra språk är detta i sig en egen förmåga att utveckla och det är förvånande hur lite undervisning vi lägger på att träna eleverna i hur de ska göra för att tänka, skriva, tala osv.

Hur blir man en bra lärare som gör att eleverna lär sig och utvecklas mot högre mål? En viktig aspekt är att som lärare får vi aldrig sänka kraven. Det leder bara till dåligt utbildade elever som bara kan få enkla arbeten och behöver rikligt med beröm. Men vi får inte heller bara höja kraven vi måste ge dem verktygen gör hur eleverna ska klara av att nå målet. Vi får inte heller sortera elever i fack där det finns de som kan och de som inte kan. Lärare som är intresserade av inlärningsprocessen och tror att intellektet och begåvningen kan utvecklas är de lärare som kommer lyckas. Kan vi ge eleverna budskapet att jag som pedagog kommer ge dig kunskapen då kommer vi också få eleverna intresserade av skolarbetet. Det är jag som lärare som måste hitta vart eleven befinner sig och exakt vart eleven misslyckas och behöver för att lyckas. Det kräver enormt mycket energi av pedagogen men eleverna kommer få med sig att älska att lära och tillslut tänka själv. Det handlar om vårt synsätt på eleven, om vårt synsätt på kunskap för att eleverna ska utvecklas och lära.

Elever som inte vill måste vi få att inse att skolarbetet är till för dem. Vi kan inte säga att de inte kan och att det är lönlöst. Dweck ger oss ett exempel på detta genom en pojke som inte vill ara med och vägrar att göra sin uppgift. Han blir ombedd att ringa hem till sin mamma att han måste bli hämtad för att han inte vill lära sig och att han måste lära sig i skolan. När han inser att skolan är till för honom slutar de sabotera. Dweck menar att barn som blivit dömda som misslyckade kommer sabotera för sig själva för att inte visa sin okunskap. Vi måste förändra hela skolans synsätt på dessa elever.

Att förändra sitt tänkande från statiskt till dynamsikt

För att kunna genomföra en förändring behöver vi en plan. En konkret plan som gärna är visualiserad. Det är därför jag gillar Canva så mycket för jag kan visa på de olika delar som ska ingå. Planen behöver innehålla svar på när, var och hur och är egentligen inget nytt för mig som arbetat med elever i behov av särskilt stöd. Där fick jag lära mig vikten av planeringar med svar på detta. Ofta glömmer vi att visa vad skolarbetet går ut på och hur vi ska arbeta för att nå dit. I alla fall så var min egen skolgång kantad av många sådana lektioner. Man skulle bara göra. Det förväntades att vi visste hur uppgifterna i matteboken skulle lösas. Helst på egen hand. Vi skulle fylla i verbböjningar i tyska eller kunna alla länder och huvudstäder i Afrika, men hur jag skulle lösa uppgifterna eller hur jag skulle memorera städerna fick jag ingen hjälp med. För mig var dömt att misslyckas och känna att det var tråkiga skolämnen.

Värst för mig var ämnet engelska. Varje gång jag skulle ha engelska fick jag en klump i magen. Jag hade en lärare som alltid replikerade ”speak up, please” då man svarade så man trodde man svarade fel. Hon kommenterade min och andras förmåga att tala och inte att jag inte skulle vara så blyg för det var rätt svarat (vilket det oftast var). Tillslut tystnade jag för jag vågade inte visa att jag inte kunde. Jag hade ett statiskt tankesätt när det gällde engelskan. När jag sedan åkte till USA för att arbeta ett år och utveckla min engelska märkte jag att jag var jätteduktig på att tala och hade ett stort ordförråd och det har jag idag med mig in i min egen engelskundervisning. Hur kan jag göra så eleverna tror på sin egen förmåga att klara av att utvecklas? Ibland berättar jag just den anekdoten att kan jag som fick underkänt på nationella proven bli lärare i engelska, kan även du. Jag har t o m en fil kand i engelska men det vet knappt någon vad det är, men när jag bestämde mig för att bli bättre gick resten av farten.

Från min egen skolgång fick jag också med mig ett dynamiskt tankesätt. I svenskan fick vi arbeta med skrivandet och vi fick också stödstrukturer för detta även på min tid. Vi läste också varandras arbeten och publicerade också en bok. Detta gjorde att jag kunde och kände att jag utvecklades. Detta fick jag också höra av min engelsklärare att hur kan dina betyg i svenska och tyska vara så höga men inte i engelska. I och för sig en bra fråga men jag visste inte då svaret. Idag vet jag att undervisningen var konkret och visuell. Jag fick verktygen.

Är det svart eller vitt?

Frågan är om vi vågar reflektera över vår egen undervisning och förändra oss? Och kan vi se vart våra egna misslyckanden sker så kanske vi förhoppningsvis även kan hjälpa andra elever som misslyckas att hjälpa dem över det. Det är i alla fall det jag lärt mig från min egen praktik de senaste 15 åren och att jag nu efter läsningen fick ord för vad det innebär att tänka så. Jag tror på att lärandet är en process och att jag är med eleverna i den processen. Hur tänker du kring lärande? Vågar du erkänna dina brister och se dem som ett steg mot nästa mål. Kanske är det därför jag inte så ofta talar om vad som går fel i min undervisning utan ser att allt är en process. Jag har tidigare bloggat om mål jag sätter upp utifrån metareflektion. Målen är ju sådant som behöver bli bättre men jag ser det inte som statiskt utan som något som jag faktiskt kan göra bättre. Kanske något att tänka på när vi i sociala medier saknar debatten om vågskålen som går mot andra hållet än pepp. Från svart eller vitt synsätt. Det kanske handlar om vårt mindset?

Mindset illustreras i dessa bilder som Johan Lindström tolkat och tagit fram utifrån en engelsk version. Du hittar fler på länken till hans blogg.

Statiskt eller dynamiskt tankesätt?

Dynamiskt tankesätt för elever